Vi har kommit till kylan. Ett 20 tal mil från kusten räknat är vi nu och det är så kallt på natten. Vi sover i en svinkall husvagn. Vaknade upp igår morse och märkte att det var rökmoln från när man andades. Frost är det också. Vår garderbob är inte beredd på det här så vi kommer nog inte bli så långvariga här på denna farm, men det var ju inte planen heller.

Denna farm är väl lite svart på vitt i jämförelse med farmen hos Chris och Gloria. Det är fyra timmar arbete om dagen, så man är klar klockan 11. Man kan göra som man vill typ hela tiden vilket är ganska skönt. Sedan är det tre andra WWOOFer här vilket gör det ganska roligt också. Lära känna lite nytt folk.

Men jag måste erkänna, det är så tråkigt. Fyra timmar arbete är ingenting, för efter det vet man inte vad man ska göra. Sitter och kollar på film eller går ut för en löprunda. Något annat än det finns inte att göra om dagarna, för de andra WWOOFerna sover på eftermiddagrna. Men men, man ska inte klaga.

Det är en grönsaksgård, med otroligt massa grönsaker överallt i några hektar. De har en 112 hektar stor gård så det är ju lite yta att röra sig på. Mitt ute i ingenstans känns det som. Var först någon mil grusväg i ingenstans, sen ytterligare en ensam grusväg till deras hus i några kilometer.

Jag har inga ord just nu. Middagstid är här också.

Vädret har äntligen vänt, iallfall idag och igår. Sol och värme vilket har resulterat i sol och bad på vita stränder. Hur underbart som helst. En del nätter däremot har varit kalla i vårat lilla tält. Men det är fixat nu. En fleecefilt är inhandlad och så var det problemet löst. vilket också gjorde Jens glad då han slipper fajtas om sitt egna täcke under nattens timmar, på grund av en sovandes och harmlös  Johanna som bara försöker överleva i kylan genom att gripa tag i lite mera täcke.

Hur som helst har vi nu kommit till Byron Bay. Det ligger cirka 35 mil norr från Nambucca Head. Vi anlände hit igår samtidigt som det fina vädret. Vet inte riktigt vad jag tycker om det här stället. Det är backpackers i varenda hörn, så vi är inte direkt ensamma. Det är färgglada bilar, färgglaada frisyrer, magttröjor, rufsiga hår, dreadlocks och växter som blir rök överallt. Känns inte riktigt som vi passar in här, men kanske därför många andra gör som man pratat med. Hur vi än känner med den saken kommer vi stanna här till söndag, tror vi.

Just nu bor vi på en apdyr camping (apdyr om man räknar på vår budget). 350 SEK per natt kunde de punga ut på en fjuttig tältplats, då vi tidigare betalat runt 200 för grymt mycket bätttre fasiliteter än detta. Men helgen har kommit och ett sådant här turistställe tar in några turister även då hösten har kommit. Fullt på de flesta campingar så det fick bli denna för inatt. Den ligger dock i en nationalpark och ligger cirka 30 meter från stranden, så det är ju rätt så lagom avstånd. Somna till vågornas sus och vakna upp till fåglarnas hemska ljud (det är inte sång, det är hemska skrik några fåglar får ur sig. Vaknade av en idag som satt precis utanför tältet och hade en hemsk skrikstund).

Innan vi nu kom till Byron Bay så stannade vi till två nätter i Coffs Harbour. Ett ställe som även där hade mycket backpackers, men inte samma grad som här. Där låg vi på stranden när det blev fint väder och tog en vandring till en ö, Muttonbird island, med riktigt fin utsikt. Och på tal om utsikt åkte vi efter Coffs Harbour några mil inåt landet till ett litet samhälle som heter Bellingen. Vi hade hört ryktesvägar (och även av Lonely Planet) att det var en enomt fin sträcka att köra bil på. Sagt och gjort så gjorde vi det, och som ryktena sade så var det helt enomt fint. Alla ängar och sen utsikten över en gammal vulkan uppe i en annan by, Dorrigo var verkligen vackert. Tog oss nästan en timma att komma upp till toppen av vulkanen med vår sega bil (men den klarade det), och vägar som kringlade sig och man inte kunde se ett dugg bakom svängar, men väl på toppen vad det otrolig utsikt.

Det är väl det största som hänt just nu. Sen på söndag åker vi till en annan familj och gör ett försök på WWOOFing igen. Ska bli kul att se hur det blir. Den här gången stannar vi nog bara drygt en vecka.

Det var allt för idag. Det var väl en hel del. Bye

Vi har gett oss av från Chris och Gloria. Fast vi har bara kommit 30 mil norrut. Nambucca heads.

Det har regnat större delen av tiden vilket är lite tråkigt.

Jag har inte så mycket att skriva just nu. Jag har lagt upp några få bilder på Facebook. Så bara spring dit och kolla...

See you later

¨

Bilen är hämtad.
Nästan fullständig campingutrustning inhandlad.
Första natten spenderad i tält (på gården) på luftmadrass, vilket fungerade prima skinka.
Torsdag blir första dagen på vår roadtrip.

Hittils låter ju allt hur bra som helst, eller hur?!

Vi har ingen aning om var vi ska.
Bilen är inne på lagning.

Nåväl, vi har ju åtmondtonde ett tält, stolar, campingspis och kylväska. Att inte glömma vår fina queen-size luftmadrass också, plus massa annat smått och gott. En icke-fungerande bil är ju inte hela världen när man ska ta sig runt ett land som är ett par mil runt.

Det är inte så illa med bilen. Den har tagit oss framåt hittils, men mekanikern var inte så säker den skulle ta oss runt hela landet. Efter lite magi nu så ska den visst vara körbar ett varv runt. Det har kostat oss lite mer än väntat, men en fungerande bil är väl värt ett par tusenlappar.

Det kommer kännas skönt att åka, även då vår nästa destination är väldigt okänd. Att göra som man vill en stund och inte leva efter andras tycken och tankar, och njuta. Har varit mycket att göra nu senaste tiden. Mycket jobb och mycket ståhej fram och tillbaka med bilen. Dagen idag har bestått av största delen av att klippa gräs.Ganska skönt att bara gå runt och klippa med handgräsklipparen. Eller det andra momentet, att bara sitta på gräsklipparen och guppa lite medan maskinen rullar och relaxa sina tankar lite i det gröna.

Den här naturen, det här klimatet, den här stora ytan, den här friheten...

... den dagen jag kommer hem kommer jag minnas detta och kanskekommer ha viljan att komma tillbaka. Allt där hemma är så långt borta men ändå så nära på andra sätt.

Tre månader har vi varit borta nu. Känns som en mindre evighet. Så mycket intryck på ett så litet tidsintervall.

Var vill jag komma?

Att det är lång väg kvar kanske.

Nu börjar det roliga...

Här var det kobajs i stora lass. Flera timmar har jag lekt med det idag. Och tro det eller ej, jag har till och med målat träd med kobajsröra. Klippte till en sjuk limebuske och målade in den rikligt också med den härliga kobajsröran. Det första steget var dock att gå ut i kohagen och samla upp allt bajs. Fick mig en liten lektion om kobajs av Gloria. Tänk vad roligt det kan vara att leka med bajs. Det hela resulterade med kobjas på både kläder, hår och hud.

Nej, nu ska inte det här innehållet innehålla kobajs, vilket jag för övrigt tycker är ganska roligt. Så vad ska det handla om?

Kanske har jag inte så mycket att tillägga just nu.

Eller lite har jag väl att tillägga. Imorgon ska vi hämta bilen istället, förhoppningsvis, om alla pengar har överförts till damens konto från vårat.. Glömde säga att jag hatar färgen på bilen för övrigt, men det är en annan femma. Den är turkos, fast av det mörkare slaget. Det är inte fint. Men det är okej. När jag har tid och ork att lägga upp bilder på Facebook ska jag göra det, bland annat på bilen, och allt annat. Tills vidare får Google duga att söka på hur bilen ser ut.

Nu sätter jag punkten här för den här gången. Eller nej, snart gör jag det. Imorgon ska jag leka ännu mer med kobajs och måla in ännu flera träd och buskar. Nu förstår jag att många blir avundssjuka.

.

Nu börjar det kännas som vi har varit här för länge, tycker jag. Myrorna i baken börjar krypa fram och viljan till nya saker att se och nya äventyr att möta börjar bli starkare. Kanske vårt värdpar känner detsamma då de är väldigt hjälpsamma vid bilköp (som vi verkligen inte har något emot då vi inte har en aning om hur man gör i detta landet). Så deras generöshet av tid och bensin, samt hjälpsamhet har hjälpt oss otroligt mycket. Annars hade vi nog inte kunnat köpa bilen lika lätt som vi har gjort idag.

Som sagt, vi har köpt en bil. En minibuss i form av en Mitsubishi Starwagon, en 96a. Taket på insidan håller på att falla ner (haha) men annars verkar den gå ganska bra. Chris tyckte den var bra förutom taket och ett baklyse. Vi ska laga taket sen ska det bära av på vägarna och troligen runt Australien, hoppas vi. Om inte hela bilen faller isär innan. Men det kommer kanske förhoppninsvis inte hända om vi är positiva och har hög tro på bilen. Men men. Det här blir spännande.

Idag besteg vi ett berg som det är utsikt över från deras hus. Det är inte så högt men cirka en timmes vandring uppför var det med några kor som hinder (och några kobajshögar) innan vi nådde toppen. Det var riktigt kul och en riktigt fin utsikt kom som belöning efter det. Såg massa vingårdar och även deras olivgård på 2000 olivträd.

Det är påsk. Och inte blir det någon Jansson detta år som är en väldig besvikelse för mig, likaså med påskägget. Hade gärna tagit mammas erbjudande med att skicka ett påskägg via post, men jag tror vi kommer vara borta från denna gård innan det kommer fram, tyvärr. Tack för det erbjudanet iallafall. Nästa år kan jag ta två påskägg istället:D. Det låter väl som en underbar ide från mig?

Påsken för Chris och Gloria handlar mer om religion än påskägg och Jansson (som de inte vet vad det är). Dock så försöker de festa till det denna kväll med massa alkohol och grillad mat, då det är första dagen som de får dricka på på 40 dagar (Lent eller vad de kallar perioden före påsk när man ska fundera på meningen med livet och så vidare genom att vara nykter, som jag förstått det. Är inte så hajj på det där). Vi har dock fått Australiensiska chokladkakor från Gloria som komplement till påskägg, men det är inte samma sak. Jag vill ha påskägg från mamma och pappa.

På torsdag ska vi hämta vår bil. Vi har bara lämnat en handpenning idag till damen som säljer den.

Glad påsk till alla som läser det här.

En vanlig dag:

Vaknar av alarmet som vanligen tjuter mellan 6-7. Samtidigt kommer man på att en toalett inne i husvagnen skulle vara välbehövligt då kvällsteet runnit genom alla möjliga tarmar under natten. Efter tanken efter en funktionibel toalett inne i husvagnen (vår toalett är cirka 25 meter bort vilket är långt vid nyvaket tillstånd) slår det slutligen till att man måste gå upp. Upp och äta frukost då en ny dag på farmen gryr. En ny dag med soluppgång i det fina landskapet, ny kompost, blå himmel (förhoppningsvis) och en massa möjligheter. Fast möjligheter är väl lite överdrivet, eller inte riktigt. Vi blir som vi blir tillsagda.

Hur som helst, frukosten är uppäten, disken är diskad. Nu blir det kompostera runt 300 träd (som för övriigt blev färdigt idag. WIHO. Tog två veckor att göra färdigt. Dock fick vi 30 nya träd idag. Granar för övrigt). Bläddra i tidningar för att få rätt antal tidningssidor runt olivträden 6