Tältet ska upp. Tältet skall ner. Varför inte sätta upp det på nytt? För att i nästa stund ta ner det, igen. Vare sig man vill det eller inte så är det bara så det är. Det skall upp. Så är det bara. Sovplatsen är fixad och drömmarna som ska ta över din tankeverksamhet under natten ska påtvingat läggas in där (för det är väl inte direkt frivilligt?), på en luftmadrass.

Luftmadrasser. En uppfinning. Smart kanske, eller kanske ganska dum då man tänker på att komforten är av nästan det sämsta slag (okej, där ljög jag. Det finns oerhört osköna sängar som kan få ryggen stel i en dag eller två). Praktiskt kanske, iallfall då luften är ute. Tar ju inte så stor plats om man jämför med en billig tunn IKEA-madrass till exempel. Och plats är något som vi gärna tar emot med öppna armar i den lilla bilen vi har (fast det är väl egentligen en större bil, men en så liten när man har sitt ¨hem¨ i den). Man ligger som en ljuv liten ängel och sover på dem, känner varenda liten rörelse kroppen bredvid gör. Varje vändning, varje förflyttning av arm eller ben, ibland även tunga andetag. Fint och vackert kanske det låter som. Vissa stunder kanske. Tills den ljuva ängeln dör och blir till en trött liten grinig Johanna (jag) som stör sig på alla rörelser, alla vändningar, alla andetag. Natten har kommit, likaså alla vilddjur på vägarna.

19 känguruer på mindre än en timma när skymningen slagit till var räkningen Johanna gav efter en liten tur på väg till ett sovställe för dryga veckan sedan. 130 km/h väg och små fina känguruer kommer skuttandes (i det här fallet var det små mini, så kallade wallabies). Bromsarna får jobba och hastigheten får sänkas för att inte skada de små liven, för många av dem vid sidan av vägen ser man, men mer av det icke levande slaget. Och för att göra det riktigt mumsigt så kommer örnarna och sätter sig och tar en rejäl mumsbit om kängurun har blivit lite extra uppfläkt med inälvorna ute.

Vildmarken, det riktiga Australien. Öknen som mer liknar savann. Känns som lejonen och flodhästarna kan komma springandes när som helst, fölt av giraffen. Istället kommer kängurusen och de andra små liven. Korna finns alltid, må så kanske inte vara så vilda alltid, men bra ivägen när man köra bil. Om det inte är en kossa är det en häst, dock inte alls lika vanligt som kossa. Ödlorna kommer fram på natten från sina mörka hålor på dagarna. Spindlarna har jag ingen större vetskap om. De finns där liksom bara, och om maninte letar så finner man dem sällan. Har sett få, en väldigt giftig. Ormarna är lika som spindlarna, om man inte letar så finner man dem sällan, om man inte går på fel ställen. Det är lika bra att de är så pass svårhittade, de är så grymt giftiga, så jag klarar mig fint. Passar mig ganska bra att se dem bakom ett glas på en djurpark. Steve Irwins zoo var en bra plats för det. sedan krokodilerna. Kan vara lite mer synliga, dock kanske inte på de torraste savannerna, men i små mörka bäckar som ändå inte ser speciellt inbjudande ut. Ibland kanske liggandes på sidan av den mörka bäcken för att sola lite.
300 mil rakt igenom denna vildmark. Med avstånd uppmot 50 mil mellan destinationer med liv. Bensin oftast var 30;e mil iallfall. Det är ju generöst. Savann, savann, raksträcka, raksträcka. Alla dessa raksträckor. Mil långa. Huvudpunkten i sju timmars körning per dag (delat på tre personer) är att svänga. Det är raksträcka, raksträcka lite till, en liten kulle som gömmer raksträckan där bakom, en helvetes lång raksträcka, kulle, raksträcka, raksträcka, raksträcka... (ni märker var jag är på väg)... SVÄNG. Äntligen får man röra ratten. Och äntligen kanske man får möte. Om man har tur kanske man ser ett träd också. Helt bart med bara gult gräs och sand var det i kanske 100 mil om jag inte minns helt fel. Bara liksom nada. Se horisonten och nästan jorden runda sig. Se solnedgång samtigigt som en månuppgång på andra sidan horisonten. Magiskt. Det måste jag verklgien säga. Den skymningen Johanna räknade känguruer var solnedgången på högra sidan och en stor gul måne på vänster sida på väg upp. Helt jäkla magiskt. Ingeting i vägen. Ingenting. En väg där emellan bara, och så vi. Vi slog upp ett tält på sidan av vägen den natten. Helt fantastiskt, dock höll på att blåsa bort. Blir visst lite vindigt under sådana öppna platser.Inte så oväntat trots allt kanske.

Destination Darwin. Måste erkänna, äntligen civilisation med lite affärer och liv. Vi har firat till och med. Vi har tagit in på hostel. Kvällen får leda dit den vill. Alkohol är insmugglad till vandrarhemmet (var visst inte tillåtet. Hoppsan) och en öl eller två kanske det får bli senare under kvällens oskyldiga mörker, bara för att vi bor mitt på bargatan. Låt kvällen bära eller brista. Jag tror på det förstnämnda.
Ett halvår har idag exakt passerat sedan Jens och jag drog från Sverige. Det vinterkalla Sverige, iallfall så som jag såg det sist. Det finns kvar i tanken och har svårt att få in att det är sommar nu. Precis som här, fast det är en vinter med 35 graders värme. Helt galet.

Men vi har faktiskt haft våra kalla dagar. Dagarna nere i centrala Australien var alltifrån varma. Har sovit fullt påklädda med de varmaste kläderna vi har och ändå frusit (och då har jag och Jens ändå ett riktigt varmt vintertäcke från  IKEA). Kom till och med rök ur munnen när man andades, då är det kallt, om ni frågar mig. Så nere i Alice Springs, Uluru och Olga (en annan stor sten) var det kyligt. Skulle besökt ett annat ganska känt ställe, Kings Canyon (om det stavas så), men längtan efter värme på nytt var stor. Efter det regniga Ravenshoe i tio dagar och sedan denna kyla var värme och sol det enda vi ville ha. Bara 250 mil i bilen och så var det varmt. 35 grader drygt. Fan vad varmt det är. Allt är varmt. Bilen blir bastu och du själv blir bränd. Aldrig är något bra. Det finns ju pooler och ett stor hav att bada i (med endast en strand för de inte har gjort nagon mer strand med nät för alla farliga vattendjur som kan ta kål på dig).

Johanna vilar inför kvällen. Jens går på stan med sig själv för att inhandla skor och dricka en öl (ensamhetens lugn?). Jag sitter i nedre delen av en våningsäng i ett minimalt rum med fyra bäddar på ett vandrarhem i centrala Darwin (jag öppnar en öl i smyg, även om jag inte får av policyn).

-Regler är till för att brytas och planer är till för att ändras-

Fantastiskt. Eller hur?